.

Idag var det första gången jag slog mig ner för att titta på OS, eftersom jag inte haft tid tidigare. Och strax efter jag börjat titta är det Kallurs tur. Känner i hela kroppen att "fan det här tar hon". Och sen blev jag så glad när jag såg henne stå där, njuta av stunden. Hon är ju för jävla mysig den där Sanna...
BANG hinner det bara säga & hon ligger nere på marken och jag känner hur mina tårar börjar komma, som hon har kämpat och tränat för att komma dit. Har aldrig gråtit i såna sammanhang men mina tårar bara rann när den där stackars tjejen satt där & ser hur medaljerna springer ifrån henne. Undrar vilken människa som inte ville gå fram & trösta henne.
Jo jag vet EN, den där jävla SVT-reporten som sticker en mick under henne när hon är precis på bristningsgränsen. Totalt utan fingertoppskänsla & jag vrålade "ge fan i henne!". Såna känslor väcks ALDRIG hos mig.


/ E